En kort ledning under ett badrumsgolv i en Brommavilla kan kosta mer att relina än en rak stam genom fem våningar i ett hyreshus på Söder. Det låter bakvänt, eftersom fler meter rimligen borde betyda högre pris.

Den som har följt några reliningjobb från filmning till slutbesiktning vet ändå att längden är en av de svagaste förklaringarna till kostnaden. Priset styrs av hur röret går, vilket skick det är i, hur man kommer åt det och vad som händer med de boende medan arbetet pågår.

Därför säger ett meterpris i en annons nästan ingenting. Det är en siffra för ett rör som sällan finns i verkligheten: rakt, rent och lättåtkomligt.

Metern är fel enhet

Ett reliningjobb har en fast kostnad innan den första metern ens är fodrad. Utrustningen ska bäras in, och ledningen ska spolas och filmas. Sedan ska öppningar göras där fodret kan föras in, och härdningen ska förberedas. Den kostnaden är ungefär densamma oavsett om det gäller tre meter eller trettio.

Sedan kommer geometrin. Varje böj är ett ställe där fodret kan veckas. Varje grenrör från ett handfat eller en golvbrunn måste dessutom öppnas upp igen inifrån efteråt, ofta med en fräsrobot.

En rak stam med få anslutningar går snabbt. En kort bit med två böjar, en dimensionsövergång och tre anslutningar kan ta en hel dag, och det är precis den sortens ledning som brukar ligga under golvet i ett villabadrum.

Dimensionsövergången i den uppräkningen är värd att stanna vid. Ett rör som byter dimension på vägen kräver antingen ett foder som klarar övergången eller att jobbet delas upp i flera etapper, med nya förberedelser för varje etapp. Ingen av lösningarna syns i ett meterpris.

Rost som bara syns inifrån

Böjar och anslutningar går åtminstone att räkna på i förväg, om det finns en ritning. Rörets insida går inte att räkna på förrän kameran har varit där. Ett gjutjärnsrör från mitten av 1900-talet kan se helt friskt ut utifrån och samtidigt vara kraftigt korroderat inuti. Beläggningarna minskar innerdiametern, och flagor lossnar när röret spolas.

Det är just den insidan fodret ska ligga an mot, så den måste rengöras först. Lätta beläggningar går bort med högtrycksspolning. Hårda avlagringar och rostknölar kräver mekanisk fräsning, och det tar tid. I gamla stammar är det inte ovanligt att förarbetet står för en stor del av timmarna.

Värre än rosten är sprickor, förskjutna skarvar och partier där röret har tappat material. Ibland går de att överbrygga med fodret. Ibland krävs först en punktreparation, eller så måste en bit bilas fram och bytas på traditionellt sätt.

Var gränsen går för när en skadad sträcka fortfarande bär ett foder är inte skarpt dragen. Det beror på hur mycket av rörväggen som finns kvar, om skadan fortfarande rör sig och hur stor risk utföraren är beredd att bära under garantitiden, och just den sista punkten skiljer sig mellan firmor. En offert som ser dyr ut kan därför innehålla en punktreparation som en billigare har räknat med att slippa.

Från stenstaden till Uppsalaleran

Röret ligger dessutom alltid någonstans, och omgivningen lägger till sina egna timmar. I Stockholmsregionen och i Uppsala gör den det på olika sätt.

I Stockholms innerstad är det ofta logistiken som driver upp priset. Parkering för en servicebil med utrustning är ingen självklarhet. Materialet ska bäras upp i trapphus som byggdes för helt andra behov. I stenstaden från sekelskiftet ligger ledningarna dessutom inte sällan i schakt och bjälklag som har byggts om flera gånger. Varje ombyggnad har lämnat spår i form av anslutningar som inte finns på någon ritning.

Den bilden kan vara orättvis mot de innerstadshus där tidigare ombyggnader faktiskt har dokumenterats ordentligt. Där stämmer ritningarna ibland, och en del av osäkerheten försvinner. Vilket slags hus man har att göra med visar sig dock oftast först när filmen läggs bredvid ritningen.

Flerbostadshusen från efterkrigstiden ute i förorterna är ofta enklare. Stammarna är mer standardiserade och går rakare. Utmaningen där är snarare att få tillgång till många lägenheter i rätt ordning, eftersom en enda lägenhet som inte går att komma in i kan stoppa en hel stam.

I Uppsala är det oftare marken som ställer till det. Stora delar av staden ligger på lera, och lera sätter sig. Statens geotekniska institut beskriver hur sättningar i lerjord kan pågå under lång tid och påverka både byggnader och ledningar i marken [1]. För en markledning under en källare kan det betyda att röret har fått svackor där vatten och slam blir stående.

En svacka går inte att relina bort. Fodret följer röret och får samma lutning. Om filmen visar att en markledning har sjunkit i mitten kan relining fortfarande vara rätt val för resten av ledningen, men just den sträckan kan behöva rättas till på annat sätt först. Sådana fynd är ett av skälen till att en prisuppgift kan ändras efter inspektionen.

Spelar metoden någon roll för plånboken?

När röret är rensat och eventuella svackor åtgärdade återstår frågan hur det nya innerröret ska komma på plats, och där finns tre huvudspår. Ett foder dränkt i härdplast kan föras in och härdas med varmvatten eller ånga, det som brukar kallas strumpmetoden. Samma sorts foder kan i stället härdas med ultraviolett ljus som dras genom röret. Eller så byggs en ny insida upp av plastmassa som sprutas på i flera lager.

Valet påverkar priset, men inte alltid i den riktning man gissar. UV-härdade foder har ofta en högre materialkostnad, men härdningen går snabbt. I ett flerbostadshus kan varje timme med avstängt avlopp vara en timme då de boende inte kan använda toaletten. Där kan den sparade tiden vara värd mer än materialet.

Sprutning används oftare i klenare rör och i ledningar med många böjar, där en strumpa har svårt att ligga slätt. Den kan vara rätt val i ett villabadrum med trånga vinklar. Samtidigt kräver den flera arbetsmoment och är känslig för hur väl röret har rengjorts, vilket för tillbaka till förarbetet och dess timmar.

Vilken metod blir då billigast? Det beror på röret, men också på hur man värderar sådant som inte står på fakturan. Vad en dag utan fungerande toalett kostar för en förening med många äldre boende, eller för en barnfamilj i en villa med ett enda badrum, är inget entreprenören kan räkna ut åt beställaren. Två offerter med olika metoder kan därför vara två olika sätt att fördela besväret lika mycket som två olika priser.

Läs det fasta priset rad för rad

Ett fast pris som går att lita på förutsätter att någon har sett röret. Entreprenörer som rmrelining.se, som arbetar i Stockholms län och vidare i Mälardalen, binder sig vid ett fast pris när ledningen är spolad och filmad. Ett sådant pris är i grunden ett löfte om att underlaget är känt.

Löftet är bara så brett som det som räknas in. Ingår förarbetet och öppningarna av grenrören? Ingår återställningen av väggar och golv som har öppnats, och en avslutande film som visar resultatet? Ett lågt fast pris som undantar fräsningen är inte samma sak som ett högre pris där den ingår.

Garantin hör också till priset, även om den sällan står som en egen rad. Längden skiljer sig mellan utförare och ibland mellan olika kundgrupper; samma firma ger till exempel privatpersoner längre garanti än företag och fastighetsägare. Varje år som utföraren står för eventuella fel är ett år av risk som har prissatts någonstans i kalkylen.

Rotavdraget är den post där förväntning och utfall lätt glider isär. Avdraget gäller arbetet och inte materialet, och det är kopplat till den som själv har betalat för arbete i sin bostad [2]. Villaägaren som relinar sina egna ledningar får alltså ner arbetsdelen av fakturan. Bostadsrättshavaren hamnar i ett annat läge när det är föreningen som beställer och betalar relining av husets gemensamma stammar, eftersom medlemmen då inte har betalat något eget arbete att dra av.

Procentsats och tak har ändrats flera gånger, så det som gäller det år arbetet utförs och betalas får man kontrollera hos Skatteverket. En kalkyl som bygger på förra årets nivå kan vara inaktuell redan när offerten skrivs under.

Noter

1. Statens geotekniska institut, om sättningar i lerjord och hur de påverkar byggnader och ledningar, sgi.se.

2. Skatteverket, om villkoren för rotavdrag och vilka kostnader som ger rätt till avdrag, skatteverket.se.